 |
 Tillbaka... han var vaken. Hon hade kommit hem, blivit arg för de blöta kläderna i hallen men samtidigt väldigt nöjd över att han varit ute, blött ner sig. Hon hade lagat mat, de hade ätit middag medan mamma frågade ut honom om vad han gjort ute. Hon frågade mest för att hon skulle, lyssnade inte på svaret. Därför pratade han bara på för att hon skulle höra hans röst arbeta, det var det enda som intresserade henne. När han berättat klart om hur han kämpat med hajarna ute i regnet, varit tvungen att slå ihjäl några katter tystnade han, fortsatte äta. Mamma nickade nöjt, var borta i egna tankar. Efter maten ville han gå och lägga sig genast för att få kvällen för sig själv. Mamma blev sur, undrade om han var sjuk men han var bara trött sa han, ville sova. Nu låg han där, knep ihop ögonen, låtsades sova. Dörren gick upp ett ögonblick sedan mammas nakna fötter tassade in. Hon lutade sig fram över honom kikade mot hans ansikte som han försökte gömma i kudden. Sover du? viskade hon försiktigt, men han svarade inte. Inte. Då lättade hon på lakanet, kröp ner intill honom. Hennes nakna hud var kall, han försökte hålla sig ifrån den. Låtsades sova vidare, hoppades att hon skulle gå. Att hon skulle lämna honom ifred. Duu, viskade hon i hans öra, kravfyllt, längtande, duu.... och han visste det var dags igen. Han kunde inte värja sig. Låg där med ryggen mot henne, kände bröstvårtorna, hennes bröstvårtor, hårdna mot hans hud.
**********
bara ett ögonblick kvar. Den blöta saften doftade krävande han stängde den ute. Ville inte beröras. Ville inte bli stor. Någon annan måste ta över. Inte tid att reagera eller röra kroppen, han hade hittat sin källa lugnande källan, där ville han bli några minuter till, medan saften rann till. Stor! Stor! Ekot av namnet födde fram den första väktaren. Inte det nya namnet, det som var hemligt, utan ett annat som tillhörde väktaren ville skydda honom från vätskan där den löpte fritt, törstfödande. Brukade låtsas att det var gift utsänt från fiender. Nu lockade han Stor! Stor! Stor valde sida lät honom få tillbaka lugnet, den stillastående tiden. Lugnet infann sig tankarna om Linda brevet hon skulle få. Han ville berätta om den nya hyresgästen som flyttade in efter dem. I Lindas rum bodde en gammal man som samlade på tomburkar. Han hade själv varit där och sett dem. Tomburkarna. Staplade i symmetriska rader från golv till tak. Han skulle skriva till Linda säga att det var konstigt att mannen hittat så många tomburkar på bara en vecka. han skulle säga han saknade henne berätta om hamstern han önskade köpa. Han hade varit till affären, tittat på olika hamstrar, visste genast vilken han ville ha.. Brun med mörka rödbruna och vita fläckar. Ett namn hade han också bestämt. Linda. Linda. Linda kommer bli så glad, hon hade alltid tyckt illa om sitt namn, tänkte han nöjt, men om en hamster hette likadant som henne tycker hon kanske annorlunda. Tankarna flackade omkring, blev hela tiden störda utifrån. Han vred sig undan försökte värja sig, det var knappt Stor orkade med den stora och mäktiga kraften som kallades kärlek. ******** |